Denne Spike! För två veckor sedan stack han iväg med koppel och halsband på.
Han brukar aldrig dra efter något och dessutom bor vi långt inne i skogen så jag var inte orolig – bara förvånad.
Efter kanske en kvart kom han tillbaka, utan koppel och halsband. Först såg jag bara ett stort jack på höger kind, alldeles väldigt nära ögat men sen såg jag resten!
Näst intill hela fronten var skinnflådd och han hade skrapsår i flanken och alla klor utom tre var helt borta.
Och han kom gåendes tillbaka- helt otroligt. Bara detta att han kom tillbaka.
Vad han har varit med om vet bara Spike.
I Växjö med omnejd finns ingen nattöppen klinik så efter en natt på Djursjukhus i Helsingborg tog jag hem honom och därefter låg han på dropp varje dag på klinik i Växjö och pumpades full av smärtstillande, antibiotika och antiinflammatorisk medicin.
Tio stygn på kinden.
Under kvällar och under helg skötte min (stordjurs)-veterinär till dotter om honom.
De första nätterna gnydde han mest hela tiden- jag låg vaken timme in och timme ut och lyssnade på honom och försökte trösta honom.
Idag, efter två veckor har såren börjat läka helt mirakulöst. Vid dagens besök på kliniken i Växjö var de helt förstummade över hans läkkött så nu ska vi inte tillbaka förrän om två veckor för koll och för att se om några klorester ska opereras bort.
Har jag tidigare berömt Spikes fantastiska mentalitet så är det inget mot vad jag anser nu. Varje dag när vi kommit till kliniken har han haltat in före mig i sträckt koppel och hälsat glädjestrålande på alla sina nya vänner. Och sen placerats i bur hela dagen på dropp och diverse sprutor. Hur kul är det?
Idag när stygnen på kinden togs gnydde han för varje stygn men låg snällt stilla och ingen tendens till att dra sig undan eller bita.
Och gissa om han har gjort PR för heelern. En av veterinärerna sa att hon helt ändrat uppfattning om heelern – Spike var en av de vänligaste, mest sociala och tålmodiga hundar hon träffat!